huvudsakerna

Jag somnar och vaknar ofta nu med känslan av att

Herregud vad nästan allt är bra just nu.

Jag kommer någon vart. Jag har här:et och jag har nu:et. Men också sen:et, trots att det är lite diffust ännu.

Huvudsaken är, att jag ser livet med nyfikna ögon nu. Att jag har alla händer att ta tag i. Att mitt hjärta klappar friskt. Att jag vill mer än någonsin.

du är som jag när vi dansar

Jag ser dig sjunger han. Han som jag avgudat sedan knapptelefonerna. Nu står han där, så nära att det känns som att jag skulle kunna klappa honom på kinden. Han sträcker ut sina armar mot oss och jag vill instinktivt besvara hans öppna famn och hoppa rakt in i den. Jag ser dig med.

Bredvid mig sitter Matilda. Våra platser är tagna, vi sitter hela konserten i en trappa. Sittdans, sträcka på benen, ligga ner; alla knep används för att lindra träsmaken som våra rumpor ganska snabbt får.
I våra blodomlopp cirkulerar en flaska champange. Vi har tagit in på hotell och dit ska vi igen efter konserten. Hon har fyllt arton och förtjänar all lyx en kan få tag på. “Skål” har vi sagt och sedan gått armkrok mot ännu fler minnen i livet tillsammans.
 
Mot nattens senare timmar virrar vi runt på stan, skrattar och letar ett bra ställe att runda av på. Vi sänker medelåldern vartän vi går in. Det hela slutar med att vi tar en varsin påse Mc Donald's i näven och dunsar ned på hotellrummets säng. Hon och jag. I en ny stad. I ett nytt kapitel. 
 
I ett sms jag skickade till mamma denna kväll står: livet kan väl inte få vara så här bra? Jag fick till svar: jo det ÄR det!!!!!! 
 
den informella jag, texter om sånt som värmer | | Kommentera |

syret

Jag satt längre än vad jag behövde på den uppsurrade toalett-pinnen, bara för att jag kunde. Hade tid, all tid i världen faktiskt.
Framför mig öppnade tallarna upp den vackraste bioduken för mig att beundra.
Absolut stilla i luften. Höstkyla. Stjärnklart, så som det bara kan bli utan gatulampor och neonskyltar som stör. 
Längre bort några eldar som sprakade sådär mysigt av granved. Unga och äldre scouter som tillsammans kommit till samma plats för att spendera natten under stjärnhimlen.
Det blev för kallt för att sitta dinglande med benen framför naturens bioduk en längre stund. Istället gick jag och lyssnade på spökhistorier hos de (nu) stora barnen. Blev rädd att de skulle skrämma upp varandra för mycket och inte kunna sova men, de är ju stora nu. Klarar allt. 
Midnatt. Hade jag legat i min säng där hemma hade jag behövt krama om elefantgosedjuret som alltid ligger där och tröstar när det behövs. Men, i skogen behövs ingen tröst. Inte ens när natten smygit sig på. 
Varenda gång fascinerar den mig; skogen. Dofterna och allt liv den ger och håller. Syret. Hur den kan hålla om mitt hjärta så mjukt som inget annat kan. 

På morgonen fångade solens strålar upp eldröken som sipprat mellan växtligheten och skapade ett magiskt ljus, ännu en av naturens biodukar att beskåda. Jag menar, kolla bara. Syre. För både kropp och själ.
 
texter om sånt som värmer | | Kommentera |
Upp