guldfläckar

 
bilder | | Kommentera |

en kall hösthelg med varma människor

Det är en sådan dag idag, där allt är grått oavsett hur många glödlampor som är tända. Och det är en sådan vecka nu, där inget kan överträffa helgen som var innan. Varje gång jag har varit med de två på bilderna ovan, är det som att jag blivit hel utan att jag märkt att något riktigt fattats. De fyller på med energi jag inte ens visste jag behövde, de väcker kärlek i mig varje sekund när jag trott att allt redan var förbrukat och ingen kan få mig att skratta och le lika mycket som dem.
Redan vid tolv idag kändes det och såg ut som sen eftermiddag. Det är som att jag hamnar i en evighetslång och olidlig tystnad när jag varit med Matilda och Lisa (de ovan nämnda). Nu är det sen eftermiddag och jag har inte fått något alls gjort. Mensvärken tuggar i sig all min potentiella produktivitet. En sådan dag, ni vet. Det finns dock saker en måste göra ibland, som till exempel att vara scoutledare en kväll i veckan, vilket är ikväll. Sådant är ju förvisso också fint. Jag ska därmed sätta på mig kläder och ett leende nu. Kanske ta en värktablett också. Ses!
bilder, den informella jag | | Kommentera |

Prestera och presentera

Döperiod. Inte brist på idéer, men på självförtroende. Eller självkänsla kanske? Alla andras är bättre än mitt.
Jag tänker väldigt ofta att jag inte har något att komma med. Att alla andras bloggar är finare än min, att alla andras ord är vackrare än mina, att jag inte kan.
Varför skulle någon vilja läsa om mig? Inget med mig är intressant. Varför skulle någon vilja se mina bilder? De har ju inte ens kvalitet.
Det är svårt att presentera sig själv ute på internet. Svårt att ignorera normerna och tankarna om vad alla ska tycka. Svårt att vara unik.
Jag kommer på mig själv att vilja be om ursäkt för mycket i sådana här döperioder. Främst för att jag inte uppdaterar tillräckligt ofta, men också just för att jag inte är unik. Smälter in bland precis alla andra.
Jag vet inte vad det är jag väntar på och har väntat på i alla dessa år. Väntar jag på att något ska bara falla ned från bar himmel och ge mig all bekräftelse jag behöver? Nej, jag tror att jag är väl medveten om att en måste kämpa för att nå dit en vill (om en nu vet det), men att jag tänker att jag inte kan.
Det är svårt att hitta fram och det är hemskt att många, inklusive jag, hindrar sig själva från att våga hitta fram. Våga testa och våga göra saker fullt ut.
Jag har i mitt liv varit skonad från prestationsångest, ändå. Jag har inte lagt särskilt mycket vikt på hur jag presterat. Så länge jag har mått bra har det räckt. Det är ju ett bra tänk.
Jag har heller inte tänkt att prestationsångest kan förekomma här på internet också, förrän nu på senare år. Dummer.
Nu tycker jag fortfarande att jag är skonad. Att det mer ligger i min latet än i något som skulle vara min prestationsångest. Men kanske är det en blandning av båda. Att latheten grundar i att jag håller tillbaka mig själv omedvetet på det kreativa planet.
Jag älskar internet. Bland det bästa jag vet är att följa människor, redigera bilder, dela med mig och att det finns sådana otroliga möjligheter.
Jag vill med andra ord finnas i människors, era, flöden och när jag inte gör det är det just på grund av prestationsrelaterade tankar liknande dessa.
Jag är inte mycket bättre än dem jag själv ser hålla tillbaka sig själva. De som jag själv pushar. Jag ser att jag till viss del är likadan.
Men jag vet ju innerst inne att jag också har det. Precis som de har. Ni, du. Vi.
Vi kan. Ju.

diskussion, viktigt från min synvinkel | | Kommentera |
Upp