Nobel-novellen
Hennes steg stannar klaustrofobiskt nära bakom mig och jag försöker stressat finna rätt knapp i hissen. Dörren gnisslar när den stängs igen och det enda som hörs när hissen stiger är mina kontrollerade andetag, mina hjärtslag och den knarrande vajern som vilken sekund som helst skulle kunna tappa oss ned i hundra kilometer i timmen. Smula ned oss på någon sekund. Det skulle med närmare eftertanke vara skonsamt. Ett mycket mer förklarligt scenario än de vi varit med om innan.
Jag undviker spegeln så gott jag kan. Försöker få henne att tro att jag inte vet att det är henne jag står där med. Kollar onödigt noggrant igenom dagens schema, allt för att slippa ögonkontakt. Men hon vet lika väl som jag. Det är endast vi två i hissen och det är fyra våningar kvar. Sakta.
Efter en tid som känns längre än ett barns väntan på tomten säger hissens kvinnoröst att vi nått slutstation. Den gnisslande dörren öppnas och jag hör att vi båda börjar andas med lättnad. Jag ser hennes ljusa kalluffs stressat försvinna längre bort i korridoren och hinner ägna en tanke åt vart hon ska innan någon kastar sig över mig. Den annars instängda luften känns förvånande frisk denna morgon. Jag väljer att slösa tiden där på att andas och skriva om en vänskap. En vänskap mellan de två i den knarrande hissen. En vänskap som nådde en gräns.
Jag vill gå till hennes avdelning, kyssa henne på vänstra kinden, värma vår mat i den uppkäftiga mikrovågsugnen och be om ursäkt. Som så många gånger förr. Men jag andas och skriver. Om en kindkyssarvänskap. Avbryts några gånger av honom, med slipsen noggrant knuten runt halsen. Han med karriären uppskriven i pannan.
Med blicken granskar jag alla stressade kallufser ute på gatan åtta våningar ned. De liknar fiskyngel vi fångade när vi gick på barnsben. Drömmer mig tillbaka och grundar våra handlingar som så många gånger förr. Vi som alltid skulle höra ihop. Han med slipsen noggrant knuten sliter mig tillbaka till verkligheten. Jag försvinner så lätt.
Vad var det som gick fel?
Slutet av dagen kommer. Solen börjar gå ned över horisonten och får alla byggnader att skapa ett fint mönster mot det brandgula. Kontraster och konturer. Jag skymtar frihetens stolta sten-kreation. Ser inte henne något mer.
Dagarna går som efter mall. Han med slipsen tjatar, jag drömmer. Den här morgonen är luften lika instängd som vanligt. Allt i sin ordning. Fiskynglen nere på stadens stora gator är lika stressade. Allt i sin ordning. Hungern tar över all koncentration när solen står som högst på himlen. Allt i sin ordning. Jag beslutar att äta på hörncaféet tvåhundra meter bort bland ynglen.
Hissen tar sin tid och jag hör steg som stannar bakom min rygg precis som för några dagar sedan. Denna gång vänder jag mig om. Det är hon igen -utan planer på att ta en knarrande hiss åtta våningar ned. Måste ha sett schemat. Måste ha läst mina tankar. Sådant kan bara hon.
Minnena ramlar förbi. Hon och hennes ljusa hår som jag kramat och som funnits där. Våra synkade åsikter vi delat och festerna vi varit på. Såren som läkt och händerna som tröstat. Nu kollar vi varandra i ögonen. Vi vet båda vad vi vill säga och utan ett ord kan vi tyda kärleken i ögon och darrande händer. Sådant kan bara vi. Hennes armar tyder på att saker har fortsatt vara tunga sedan vi tog slut.
Mitt hjärta slår och jag kontrollerar min andning. Vår historia hinner bläddra förbi hundra gånger innan hungern gör sig påmind och hissens röst berättar att den stannat bakom mig.
Jag lämnar henne en kyss på vänstra kinden för att sedan låta en gnisslande dörr separera oss, ovetandes att åtta våningar och tvåhundra meter senare höra en smäll som ingen någonsin kommer glömma. Ovetandes om att åtta våningar och tvåhundra meter senare se en vänskap brinna upp i motordrivna lågor.