till dig som tar studenten i år

Plötsligt en dag kommer den bara vara där. Dagen du längtat efter, strävat efter och avundats. Den dag som alla dina (eventuellt tretton) år som elev lett fram till: studentdagen.
 

“Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår!”

Jag tänkte att vi skulle prata om de höga förväntningarna. Jag hade dem; på mig själv, framför allt. Jag behövde fånga dagarna, andas, bli klar med arbetet och vara positiv. Den stundande tiden skulle ju bli den bästa tiden i mitt unga liv, sade de. Mer och mer skulle bli för sista gången. Mer och mer fria skulle vi bli.

Det verkade så lätt. De flesta andra runt om mig verkade så glada och bekymmersfria. Längtansfulla. Målmedvetna. De visste vad de ville och de hade möjligheten att bli. Det enda jag visste helt säkert, var att jag aldrig mer ville komma i närheten av plugg och att jag absolut inte ville ha några namn nedkladdade i min studentmössa.

Det är ett år sedan jag gick sista terminen på gymnasiet. Ett år sedan jag slet mitt hår och andades i rektanglar för att kunna hantera den aktuella situationen. Jag minns de där förväntningarna. Stressen som tagit sig upp till en nivå aldrig tidigare upplevd. Otillräckligheten. Framtidsångesten. Oh, ja;  framtidsångesten. Jag får höra mina vänner berätta om deras sista termin, som pågår just nu. Känner igen vartenda stressmoment. Det var min längst utdragna och blandade känslosamma tid hittills i livet. Distansen från det har fått mig att inse hur dåligt det fick även mig att må.

För när det närmar sig, när det blir på riktigt, då är det inte bara lyckotårar och lättnad. Du inser kanske vad det är du, med ilande hastighet, är på väg att rusa in i. Snart en dag kommer du stå där och ha hela livet öppet framför dig, som ett helt hav av möjligheter. Klart att det är skrämmande.

Det är ju en stor grej, att ha klarat sig igenom något som nästintill kvävt en i ett eller flera års tid. Jag är stolt, verkligen. Det borde du också vara, redan nu. Tänk att du klarat det ända fram hit! Nu är det inte långt kvar; men jag vill bara trycka på det, att det är okej om du bara vill skrika på mig när jag säger så.

6 juni. Vi stod med våra mössor i handen. Rörde oss över stadens gator med våta ögon och finkläder på. Vi rusade, satte på oss våra mössor, sjöng om studentens lyckliga da(r)g och svalde eufori i sexcentiliters shots.

8 juni. Vemodet smög sig på. Vi satt på torrt gräs. Log. Kärleksförklarade. Lovade.

10 juni. Vi sprang ut. Lämnade allt och sjöng så högt att vi överröstade skolans bergsprängare. Panikgrät. Panikgarvade. Jag visste varken ut eller in. Det var slut nu alltså? Kallt var det.

Det kommer ta lång tid innan det går upp för dig att det är sant. Att du är färdig. Åtminstone gjorde det det för mig. Ungefär tretton år av skolgång. Över, bara sådär. Sommaren kommer troligtvis kännas som ett helt vanligt sommarlov, men när hösten kommer inser du att du inte behöver gå till skolan du gått till i 3 år. När stormarna lagt sig och du faktiskt börjar fatta att du är fri till att göra vad du vill.

Då. Den känslan.

Låt mig inte skrämma dig med detta. Du går en fin tid till mötes, studenttiden, men kom bara ihåg att du inte är ensam om du inte känner att det är “the time of your life”. Jag hade behövt någon som sade det till mig. Gör det till din tid, som all annan tid i livet. Det blir ju som man gör det, men tvi er som bestämt att det är lika med lycka.

Och tänka sig. Det är mars och om några månader är det ett år sedan. Här sitter jag med anmälan i högsta hugg, till ett flertal universitetsutbildningar. Hela jag längtar efter att få hugga in i studentlitteratur, lyssna på föreläsningar och plugga på café varje eftermiddag. Och under min säng ligger min studentmössa. “Livet”, står det i silvrig brodyr bak i nacken. Helt nedklottrad inuti, med namn i tusch.

Det blir aldrig som man tänker sig att det ska bli. Låt det bli en lärdom som fastnar, liksom det blivit för mig. Det är en bra lärdom. En annan bra sak att göra är att följa din magkänsla. Alltid. Och tillåt mig avsluta med det bästa av allt. ÄNNU finare dagar väntar dig efter denna.

viktigt från min synvinkel | |
#1 - - Erica:

Klokt inlägg. Efter studenten var jag fast besluten om att jag skulle plugga vidare direkt. Jag ville bli tandläkare. Det slutade med att jag hoppade av utbildningen efter bara 4 dagar. I stället jobbade jag på timmar i ett år, funderade på vad jag ville göra. Nu sitter jag här 5 år efter min student och är snart klar med juristutbildningen. Otippat eftersom jag läste natur på gymnasiet. Men kul hur livet kan ändras. Snart är det dags för den riktiga verkligheten...

Svar: Inspirerande, verkligen. Älskar sådana som du, som vågar ändra riktning. Som vågar att inte ha en aning. Tänk, alla möjligheter, va. HEJA!
Jennie Jacobs

#2 - - Jenneli :

Mycket bra skrivet! Många år sedan jag tog studenten men det var verkligen mer framtidsångest som pyrde ur mina öron än lycka.

Svar: Ja men visst är det så. Håller med. Tack för komplimangen! <3
Jennie Jacobs

#3 - - Carro93 ':

Vad jobbigt med en sådan känsla! själv känner jag inte alls igen mig, jag ville inte lämna gymnasiet för att jag trivdes så bra men studenten kommer jag för evigt att minnas. Började plugga direkt efter studenten 2012 och är idag klar lärare, hade jag tagit paus hade jag nog aldrig pallat börja igen!

Svar: Grattis till lärarutbildningen! Jag kommer nog också alltid minnas studenten, för visst var det en grej allt. Det är nog väldigt olika från person till person tror jag. Vad skönt att du hade hittat något du trivdes med. Ha det bra!
Jennie Jacobs

#4 - - Em.:

Vänta bara till det är dags för dig att börja jobba och hitta din plats i livets kedja. Det blir bara värre. Skolan som barn, tonåring och ungdom är den slappaste och mest ångestfria delen av livet. Sedan går det antingen bara nedåt eller står still; oavsett består livet därefter bara av stress och ångest.

Svar: Fy vad jobbigt att du känner så.... :(
Jennie Jacobs

Upp