Säg nånting

Här är jag inte mörkrädd när jag går upp 01.30 på natten för att gå på toaletten, trots att det enda ljuset jag har till sällskap är halvmånen.

Här, bland alla sockerproppade magar och trallande sångröster, existerar ingen omvärld. Bara sådant som mataffärer eller smink känns nästintill exotiskt. 

Barnens hemlängtan tar över all annan överbliven kraft som annars hade lagts på egen oro. Att trösta dem blir så hundraprocentigt viktigt att en disk inte blir diskad eller timmar av sömn inte blir av. 

Att titta ut över dem när de springer skrattande ut i havets grunda vågor eller när de dansar Macarena framför lägerelden, det är min definition av sinnesro.