du är som jag när vi dansar

Jag ser dig sjunger han. Han som jag avgudat sedan knapptelefonerna. Nu står han där, så nära att det känns som att jag skulle kunna klappa honom på kinden. Han sträcker ut sina armar mot oss och jag vill instinktivt besvara hans öppna famn och hoppa rakt in i den. Jag ser dig med.

Bredvid mig sitter Matilda. Våra platser är tagna, vi sitter hela konserten i en trappa. Sittdans, sträcka på benen, ligga ner; alla knep används för att lindra träsmaken som våra rumpor ganska snabbt får.
I våra blodomlopp cirkulerar en flaska champange. Vi har tagit in på hotell och dit ska vi igen efter konserten. Hon har fyllt arton och förtjänar all lyx en kan få tag på. “Skål” har vi sagt och sedan gått armkrok mot ännu fler minnen i livet tillsammans.
 
Mot nattens senare timmar virrar vi runt på stan, skrattar och letar ett bra ställe att runda av på. Vi sänker medelåldern vartän vi går in. Det hela slutar med att vi tar en varsin påse Mc Donald's i näven och dunsar ned på hotellrummets säng. Hon och jag. I en ny stad. I ett nytt kapitel. 
 
I ett sms jag skickade till mamma denna kväll står: livet kan väl inte få vara så här bra? Jag fick till svar: jo det ÄR det!!!!!! 
 
den informella jag, texter om sånt som värmer | | Kommentera |

november

November har- och fortsätter gå snabbt. Ett snötäcke vilar på alla platta ytor och gör omgivningen ljusare. Jag har anammat nästan alla tips om hur en överlever vintern och insett att det biter. Värmeljus, mjuka kläder och promenader så fort solen tittar fram. Det sistnämnda har bara hänt cirka en gång eftersom molnen ofta tar upp all plats på himmelen.
 
Jag är ofta själv och jag är ofta inomhus. Jag tror mig ha fått ännu sämre syn på sistone, men det mest troliga är att jag helt enkelt bör dra ned på skärmtittandet. Mina tankar och planer faller väldigt ofta i glömska och blir väldigt sällan av. Jag är inte så duktig på att vara själv egentligen, men ändå är jag det. Jag behöver det, om inte annat. 
 
Mina tårkanaler är, helt ofrivilligt, ständigt redo för minsta lilla snedsteg. Ett nej, en dålig prestation, självtvivel, eller bara en bränd morgongröt. Jag är lika känslig som en snöflinga. Jag har märkt att jag allt oftare sätter orimliga förväntningar på mig själv (nej, att lyckas med en morgongröt är inte en av dem). Jag har också märkt att de orimliga förväntningarna var helt rimliga för bara några månader sedan, vilket också blir en anledning för tårkanalerna att massproducera. Vad jobbig jag är, bara pratar som i gåtor.
 
Men jag är också glad. Nöjd, liksom. Inget behöver gå snabbare än hastigheten snöflingorna faller i. Nu, till exempel, ska jag duscha och sedan vandra ned till stan. Imorgon ska jag till Uppsala igen. På lördag ska jag se Kent. Jag är så fri att det nästan är jobbigt bra, den meningen tror jag aldrig ni sett någon skriva förr. 
 
Ambivalensen kring huruvida jag ska dela med mig om mina- ibland intressanta ibland helt ogenomlidligt ointressanta- dagar eller inte, ligger ständigt kvar. Min inställning är för ofta: "aja". Jag försöker tjata på mig själv, men jag lyssnar inte riktigt. Känner att så länge jag åtminstone får upp mig själv på fötterna så duger det. Det ska jag hålla i. 
 
Ta hand om er där ute. Kramas och prata ut. Och glöm inte långkallingar när temperaturen sjunker, långkallingar är bäst. Hej
den informella jag | | Kommentera |
Upp