våra gator.

Det håller mig vaken om nätterna och slår mig i magen om dagarna. Faktumet, samt otillräcklighetskänslorna. Det är skrämmande kort tid kvar nu. Det beslut jag läste om i tidningen för några månader sedan, är nu bara ett fåtal dagar kvar tills det förverkligas. Lagen ska få ses förbi för en dag. Hatet ska få vandra, iklädd vit skjorta, på mina gator. Våra gator.

Klarspråk. Rasismen ska få ta plats under 1 maj. Nazismen. Den ska få breda ut sig med hårda steg och knivvassa blickar. Vinden ska få fläkta det fientliga budskapets flaggor. Pengar ska få läggas på varje yttrat ord och varje hatisk tanke. Inget ska få hindra. Allt är planerat in i minsta detalj.

Jag vet att otillräcklighetskänslorna jag känner är obefogade. Varje hjärta och röst räknas. Vi måste kärleksrevoltera. Stå upp mot och i vägen för det som gör våra medmänniskor illa. Vi kommer få bevisa detta gång på gång, även om det redan är på tok för många gånger redan, att kärleken alltid KOMMER ATT VINNA. 

Och vet ni? Pengar kommer slösas på dem, absolut. Det är yttrandefriheten. Det är demokratin, för all del, även om vi är många som kan tycka till om det. Men! Vad de inte vet är att för varje steg de tar i hatets väg, skänker de pengar till medmänsklighetens och kunskapens väg. Det är "Inte rasist, men" som startat insamlingen och tagit detta briljanta initiativ. Bidra, vettja. 

Nu ska jag samla kraft. Jag hoppas vi ses i Falun på måndag, iklädda kärlek och respekt. 

                 

viktigt från min synvinkel | | Kommentera |

till dig som tar studenten i år

Plötsligt en dag kommer den bara vara där. Dagen du längtat efter, strävat efter och avundats. Den dag som alla dina (eventuellt tretton) år som elev lett fram till: studentdagen.
 

“Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår!”

Jag tänkte att vi skulle prata om de höga förväntningarna. Jag hade dem; på mig själv, framför allt. Jag behövde fånga dagarna, andas, bli klar med arbetet och vara positiv. Den stundande tiden skulle ju bli den bästa tiden i mitt unga liv, sade de. Mer och mer skulle bli för sista gången. Mer och mer fria skulle vi bli.

Det verkade så lätt. De flesta andra runt om mig verkade så glada och bekymmersfria. Längtansfulla. Målmedvetna. De visste vad de ville och de hade möjligheten att bli. Det enda jag visste helt säkert, var att jag aldrig mer ville komma i närheten av plugg och att jag absolut inte ville ha några namn nedkladdade i min studentmössa.

Det är ett år sedan jag gick sista terminen på gymnasiet. Ett år sedan jag slet mitt hår och andades i rektanglar för att kunna hantera den aktuella situationen. Jag minns de där förväntningarna. Stressen som tagit sig upp till en nivå aldrig tidigare upplevd. Otillräckligheten. Framtidsångesten. Oh, ja;  framtidsångesten. Jag får höra mina vänner berätta om deras sista termin, som pågår just nu. Känner igen vartenda stressmoment. Det var min längst utdragna och blandade känslosamma tid hittills i livet. Distansen från det har fått mig att inse hur dåligt det fick även mig att må.

För när det närmar sig, när det blir på riktigt, då är det inte bara lyckotårar och lättnad. Du inser kanske vad det är du, med ilande hastighet, är på väg att rusa in i. Snart en dag kommer du stå där och ha hela livet öppet framför dig, som ett helt hav av möjligheter. Klart att det är skrämmande.

Det är ju en stor grej, att ha klarat sig igenom något som nästintill kvävt en i ett eller flera års tid. Jag är stolt, verkligen. Det borde du också vara, redan nu. Tänk att du klarat det ända fram hit! Nu är det inte långt kvar; men jag vill bara trycka på det, att det är okej om du bara vill skrika på mig när jag säger så.

6 juni. Vi stod med våra mössor i handen. Rörde oss över stadens gator med våta ögon och finkläder på. Vi rusade, satte på oss våra mössor, sjöng om studentens lyckliga da(r)g och svalde eufori i sexcentiliters shots.

8 juni. Vemodet smög sig på. Vi satt på torrt gräs. Log. Kärleksförklarade. Lovade.

10 juni. Vi sprang ut. Lämnade allt och sjöng så högt att vi överröstade skolans bergsprängare. Panikgrät. Panikgarvade. Jag visste varken ut eller in. Det var slut nu alltså? Kallt var det.

Det kommer ta lång tid innan det går upp för dig att det är sant. Att du är färdig. Åtminstone gjorde det det för mig. Ungefär tretton år av skolgång. Över, bara sådär. Sommaren kommer troligtvis kännas som ett helt vanligt sommarlov, men när hösten kommer inser du att du inte behöver gå till skolan du gått till i 3 år. När stormarna lagt sig och du faktiskt börjar fatta att du är fri till att göra vad du vill.

Då. Den känslan.

Låt mig inte skrämma dig med detta. Du går en fin tid till mötes, studenttiden, men kom bara ihåg att du inte är ensam om du inte känner att det är “the time of your life”. Jag hade behövt någon som sade det till mig. Gör det till din tid, som all annan tid i livet. Det blir ju som man gör det, men tvi er som bestämt att det är lika med lycka.

Och tänka sig. Det är mars och om några månader är det ett år sedan. Här sitter jag med anmälan i högsta hugg, till ett flertal universitetsutbildningar. Hela jag längtar efter att få hugga in i studentlitteratur, lyssna på föreläsningar och plugga på café varje eftermiddag. Och under min säng ligger min studentmössa. “Livet”, står det i silvrig brodyr bak i nacken. Helt nedklottrad inuti, med namn i tusch.

Det blir aldrig som man tänker sig att det ska bli. Låt det bli en lärdom som fastnar, liksom det blivit för mig. Det är en bra lärdom. En annan bra sak att göra är att följa din magkänsla. Alltid. Och tillåt mig avsluta med det bästa av allt. ÄNNU finare dagar väntar dig efter denna.

viktigt från min synvinkel | | 4 kommentarer |

Prestera och presentera

Döperiod. Inte brist på idéer, men på självförtroende. Eller självkänsla kanske? Alla andras är bättre än mitt.
Jag tänker väldigt ofta att jag inte har något att komma med. Att alla andras bloggar är finare än min, att alla andras ord är vackrare än mina, att jag inte kan.
Varför skulle någon vilja läsa om mig? Inget med mig är intressant. Varför skulle någon vilja se mina bilder? De har ju inte ens kvalitet.
Det är svårt att presentera sig själv ute på internet. Svårt att ignorera normerna och tankarna om vad alla ska tycka. Svårt att vara unik.
Jag kommer på mig själv att vilja be om ursäkt för mycket i sådana här döperioder. Främst för att jag inte uppdaterar tillräckligt ofta, men också just för att jag inte är unik. Smälter in bland precis alla andra.
Jag vet inte vad det är jag väntar på och har väntat på i alla dessa år. Väntar jag på att något ska bara falla ned från bar himmel och ge mig all bekräftelse jag behöver? Nej, jag tror att jag är väl medveten om att en måste kämpa för att nå dit en vill (om en nu vet det), men att jag tänker att jag inte kan.
Det är svårt att hitta fram och det är hemskt att många, inklusive jag, hindrar sig själva från att våga hitta fram. Våga testa och våga göra saker fullt ut.
Jag har i mitt liv varit skonad från prestationsångest, ändå. Jag har inte lagt särskilt mycket vikt på hur jag presterat. Så länge jag har mått bra har det räckt. Det är ju ett bra tänk.
Jag har heller inte tänkt att prestationsångest kan förekomma här på internet också, förrän nu på senare år. Dummer.
Nu tycker jag fortfarande att jag är skonad. Att det mer ligger i min latet än i något som skulle vara min prestationsångest. Men kanske är det en blandning av båda. Att latheten grundar i att jag håller tillbaka mig själv omedvetet på det kreativa planet.
Jag älskar internet. Bland det bästa jag vet är att följa människor, redigera bilder, dela med mig och att det finns sådana otroliga möjligheter.
Jag vill med andra ord finnas i människors, era, flöden och när jag inte gör det är det just på grund av prestationsrelaterade tankar liknande dessa.
Jag är inte mycket bättre än dem jag själv ser hålla tillbaka sig själva. De som jag själv pushar. Jag ser att jag till viss del är likadan.
Men jag vet ju innerst inne att jag också har det. Precis som de har. Ni, du. Vi.
Vi kan. Ju.

diskussion, viktigt från min synvinkel | | Kommentera |
Upp