Säg nånting

Förändringar är ibland nödvändiga. Mitt kära tonårsrum är i renoveringsfas. Alla bilder och posters som täckt väggarna är nu nedplockade och tapeten är bortriven på en del ställen. Det måste vara fyra år sedan jag skapade min bildvägg. Där har suttit konsertbiljetter, festivalarmband, urklippta bokstäver, pressade blommor, tavlor och en hög med andra fina bilder och minnen. 

 

Genom hela gymnasiet, genom alla hjärtekrossar, med alla tänkbara människor har jag suttit i sängen under denna vägg. Pekat, berättat, fyllt på. På något vis symboliserar den en väldigt stor del av mina tonår; och jag känner att det får vara så. Snart är jag inte tonåring längre. Snart kanske jag inte ens bor här längre. 

 

Kanske är det också mycket på grund av alla dessa hjärtekrossar jag bestämde mig för att dra igång denna reform. Jag vill att denna ska bli annorlunda. Tror jag fick nog. Jag vill i framtiden komma hem hit och minnas det som var, inte se det framför mig. Mitt ex meddelande i hörnet. Den stora postern som påminner varje gång om bandet som jag aldrig mer kommer få se. Bilder på vänskaper som var finare förr.

 

Det var innan melodifestivalen jag började ta ned en efter en. Riva i tapeten tills naglarna skivade sig. Befriande, på ett vis. Skönt också att bevisa för sig själv hur bra det kan gå att bara förändra saker i livet och att jag fixar det mesta på egen hand.