Säg nånting

Jag ser dig sjunger han. Han som jag avgudat sedan knapptelefonerna. Nu står han där, så nära att det känns som att jag skulle kunna klappa honom på kinden. Han sträcker ut sina armar mot oss och jag vill instinktivt besvara hans öppna famn och hoppa rakt in i den. Jag ser dig med.

Bredvid mig sitter Matilda. Våra platser är tagna, vi sitter hela konserten i en trappa. Sittdans, sträcka på benen, ligga ner; alla knep används för att lindra träsmaken som våra rumpor ganska snabbt får.
I våra blodomlopp cirkulerar en flaska champange. Vi har tagit in på hotell och dit ska vi igen efter konserten. Hon har fyllt arton och förtjänar all lyx en kan få tag på. “Skål” har vi sagt och sedan gått armkrok mot ännu fler minnen i livet tillsammans.

 

Mot nattens senare timmar virrar vi runt på stan, skrattar och letar ett bra ställe att runda av på. Vi sänker medelåldern vartän vi går in. Det hela slutar med att vi tar en varsin påse Mc Donald's i näven och dunsar ned på hotellrummets säng. Hon och jag. I en ny stad. I ett nytt kapitel. 

 

I ett sms jag skickade till mamma denna kväll står: livet kan väl inte få vara så här bra? Jag fick till svar: jo det ÄR det!!!!!!