att vägra bli nedtystade
Mina tuttar är helt randiga av bristningar, de sitter lite osymmetriskt, de är ibland i vägen och de är ibland det mysigaste jag har. Min mage pryds också av bristningar och har kommit att bli en så kallad ”muffinsmage”. Mina armar är prickiga, håriga och dallriga. Mina ben är en aning vikta inåt mot varandra, de pryds av ärr och celluliter på baksidorna och de är skitsnygga uppifrån. Baserat på bland annat DET HÄR inlägget tänker jag fortsätta, eftersom vi måste bli fler och fler och fler. Vi måste TILLSAMMANS göra alla kroppar "normala".
Enligt artiklar jag sett, enligt facebook och enligt andra sociala medier är jag mullig. NEEEEJ säger ni, men jo det är faktiskt sant. Jag ser en video på en fin tjej med exakt de där benen som jag har och på pricken min muffinsmage. Hennes uppdrag är att förlora vikt. Bli smal. Hon lyckas. Hon blir hyllad och överröst av komplimanger. Lämnar mig tänkandes: jaha? Så jag klassas som mullig. Och att vara mullig eller fet är något så negativt att det blivit tabu. Hur knas och uppochned är inte det? Och hur uppochned är det inte att det är en så pass stor grej som det är? Att jag har så många med mig, som känner sig träffade av all medias hets.
Det är ju så himla svårt att älska sin egen kropp idag. Det är ju så himla svårt att inse att min kropp är precis lika fin som jag tycker alla andras är. (För inte en enda kropp har jag tyckt är ful. Endast min. Mig är det fel på.) Samtidigt är vi rädda att faktiskt våga älska våra kroppar. Det är en levande dubbelmoral i sitt livs form.
I mitt liv har folk sagt till mig att jag ger upp för lätt. Detta gör mig arg och samtidigt ännu mer motiverad. Motiverad till att denna gång inte ge mig förrän jag upplever rättvisa. För jag kan ge mig när det gäller spel, låter motspelaren skryta. Jag kan ge upp ett förhållande när jag själv tycker att det blir för jobbigt, utan någon som helst överenskommelse. Jag ger ofta upp när mjölksyran slår till under träning och jag ger ofta upp att jaga någon jag tror mig kan vara kär i. Men när det gäller samhällets sjuka perspektiv så har jag hittat något att kämpa emot. Något som inte bara jag berörs av och något jag kan få en styrkeknuff av så många andra som kämpar för samma sak när det blir jobbigt.
Vi blir nekade, nedtystade och vi blir inte tagna på allvar över huvud taget i så många frågor. Varför det här inlägget skrivs en sen kväll i januari är för att jag och mina vänner just blivit nedtystade. Jag blev nedtystad. Det handlar denna gång om skolämnet idrott och den, tydligen, obligatoriska simningen.
Det här är ett utdrag från ett mail jag sände iväg i hopp om att få förståelse.
Jag blev inte förstådd. Istället får jag samla mod till mig en eftermiddag och personligen gå fram och berätta hur det ligger till, vilket resulterar i tårar och tröstande blickar. Det är ju inte tröst vi vill ha, det är förändring. För vi ska ju inte ens behöva ta upp den här diskussionen. Vi ska inte behöva jämföra oss med ideal. Vi ska inte behöva må dåligt och när vi mår dåligt ska vi inte behöva förklara oss. För det vi behöver är förändring och jag kommer följa med på den resan tills jag dör.
Till slut; lite att tänka på i vardagen i övrigt
Men du är ju inte tjock, du är ju så fin.
Va, du är ju smal och fin som du är!?
Dina ben har alltid varit så smala och snygga.
