stressdrömmar och rödvinsläppar
På mitt golv ligger prislappar och kvitton efter tröstköp och investeringar. Rycker på axlarna, så som jag borde göra åt allt du säger eller frågar mig. Det tar lång tid att vakna till den rätta verkligheten på morgonen när stressdrömmarna håller sig fast även i vaket tillstånd. Får mig att förväxla dag, natt, namn, fantasier och det verkliga livet.
I min mobil finns listor över saker jag ska komma ihåg att säga när vi ses, listor över böcker jag ska hinna läsa, bilder på ställen jag vill till, bilder på dig. Jag bläddrar igenom, som för att hitta något nytt, mest för att ha en anledning att ligga kvar i sängen. Jag blir inte klokare. Inte piggare. Till slut får det vara nog, som alla morgnar.
Stiger upp och möter min egen blick i den lilla spegeln på skrivbordet. Jag trodde att det bara var något romantiserat påhitt som skrevs i melankoliska låtar eller noveller, men längst mina läppars innerkant går en röd linje. Jag är inte särskilt förtjust i rödvin, egentligen. Trots det ser det ut som att jag sörplat som om det vore det sista vattnet i en öken.
Det nästan knastrar under mina fötter när jag går över golvet i mitt rum. Damm, delar av örhängen, smulor och så de där papperslapparna överallt. Jag vet att kvittot till din tröja ligger under elementet, varför jag vet det vet jag inte. Herregud, denna oreda.
Jag borstar mina tänder och det slår mig efter första tandraden att jag tagit din tandborste av misstag. Rycker snabbt på axlarna. Fortsätter borsta. Saker har börjat landa på sina rätta platser i huvudet för morgonen. Vad som är verkligt, vad som är påhittat. Stressen har lagt sig, svetten torkat in. Sant, sant, påhitt, sant. Att du inte är här är den enda verklighet som hugger till. Men, fortfarande rycker jag bara på axlarna. Spottar ut tandkrämsskummet. Torkar av resten på tröjärmen.
Just det, jag har din tröja på mig.