mitt i, på tidslinjen
Det strös salt, i sår och på de hala vägarna. Jag halkar i lika hög grad runt med fötter som med kalenderplaner och känslor. Slår knut på mig själv. Inget känns speciellt stabilt. Jag måste erkänna att jag har min mobiltelefon på tyst läge. Varje vibration kan öka yrseln i mitt huvud med en väldig kraft. Det räcker som det redan är.
"JAG SAKNAR INGENTING, ELLER JO, JAG SAKNAR DIIG". Det är sol ute och jag kör hem från jobbet lite snabbare än jag brukar våga. Jag har satt på mig min lillebrors solglasögon och sjunger med så högt jag bara kan till Markus.
Givande koversationer, familjevärme, videosamtal med vänner jag avgudar, vuxenpoängen som staplas på hög (där har vi något som är stabilt för övrigt). Sådant som bara händer, trots att jag inte orkar annat än att sova. Det är sådant som får denna trassliga lilla tid att kännas värd, och även fin.
Det äger att leva. Det gör det ju. Jag har hittills i år fått som jag ville; vädret, framförallt, är snällt mot mig. Det nya året har mött oss helt lagom lugnt. Inget drastiskt, inga nya rädslor. Våra skinn är hela. Det känns skönt.
Jag traskar på, med hala skosulor. Kommer tillbaka hit när jag känner för det, precis som det ska vara. Hej