syret

Jag satt längre än vad jag behövde på den uppsurrade toalett-pinnen, bara för att jag kunde. Hade tid, all tid i världen faktiskt.
Framför mig öppnade tallarna upp den vackraste bioduken för mig att beundra.
Absolut stilla i luften. Höstkyla. Stjärnklart, så som det bara kan bli utan gatulampor och neonskyltar som stör. 
Längre bort några eldar som sprakade sådär mysigt av granved. Unga och äldre scouter som tillsammans kommit till samma plats för att spendera natten under stjärnhimlen.
Det blev för kallt för att sitta dinglande med benen framför naturens bioduk en längre stund. Istället gick jag och lyssnade på spökhistorier hos de (nu) stora barnen. Blev rädd att de skulle skrämma upp varandra för mycket och inte kunna sova men, de är ju stora nu. Klarar allt. 
Midnatt. Hade jag legat i min säng där hemma hade jag behövt krama om elefantgosedjuret som alltid ligger där och tröstar när det behövs. Men, i skogen behövs ingen tröst. Inte ens när natten smygit sig på. 
Varenda gång fascinerar den mig; skogen. Dofterna och allt liv den ger och håller. Syret. Hur den kan hålla om mitt hjärta så mjukt som inget annat kan. 

På morgonen fångade solens strålar upp eldröken som sipprat mellan växtligheten och skapade ett magiskt ljus, ännu en av naturens biodukar att beskåda. Jag menar, kolla bara. Syre. För både kropp och själ.
 
texter om sånt som värmer | |
Upp