allt för en sista gång
Varje sak vi gör börjar sakta men säkert bli det sista vi gör här, i lilla staden, tillsammans. De morgontrötta stegen på dåliga gatan, friluftsdagarna ingen vill gå på, internskämten, seminarierna, biopremiärerna och de små tupplurarna på eftermiddagslektionerna.
Det är en januarikväll och minusgraderna skapar frostrosor på fönstren. Alla medel sätts in för att värma rummet jag ligger i. Elektronisk värmemadrass, uppvärmd vetekudde, kokat te, tända stearinljus och duntäcke. Ändå går kalla rysningar längst mitt skinn.
Tjugohundrasexton är här, året vi tar studenten. Bokningar och frågor börjar komma nu. Alla frågar, såklart de gör. Vad vill du bli när du blir stor? Antar att alla får samma svar: ingen aning. För jag har ju faktiskt inte det. Eller så har jag för många aningar. Jag har bara inte kunnat få fatt på idén än om att jag får välja fritt nu och att det är vår tur i kön. Det är så surrealistiskt.
Mycket slår mig. Hisnande tankar som att det snart är dags. Jag minns tillbaka till årskurs sju när vi satt och räknade ut vilket som skulle bli året för vår student. Vilket år vi skulle bli fria. Vad små vi var. Vad små vi fortfarande är.
De kalla rysningarna jag känner av är framkallade av obehag och längtan på samma gång. För jag kan inte stå emot att tänka på hur mycket jag kommer sakna alla internskämt, alla trötta ansikten och allas förvirrade sinnen. Samtidigt kan jag inte heller stå emot att tänka på hur skönt det kommer bli att slippa alla påtvingade friluftsdagar och trötta steg på dåliga gatan.
Ja, vad små vi fortfarande är. Kommer vi hinna bli redo på dessa få veckor kvar av skolgång? Är vi kanske redan mer än redo?
Hundrafemtio dagar kvar till studenten. Jag höjer värmen ytterligare på min elektroniska madrass och borrar in huvudet extra hårt i kudden. Tänker att: här och just nu når inte tiden mig. Sedan kommer den igen- rysningen.