BÄNKEN
Den är solblekt, smått lutande, har utsikt mot den förgiftade sjön och i en av brädorna finns inristat "K+A" i ett hjärta. Hårt inristat. Många gånger har jag föreställt mig båda två sitta och rista av den starka nykärleken. Många gånger har jag föreställt mig bara en av dem sitta och rista hårt hårt av hjärtesorg.
Den här bänken har jag nött med mina innerliga sorger. Även jag har ristat - med mina naglar, inte alls lika djupt som kärleksinitialerna med andra ord. Fram och tillbaka på samma ställe har jag ristat, fått fnös under mina naglar, för att kunna få fram ord ur pennan i den andra handen.
Här har många ord skrivits och många ögon har bevittnat min figur här, sittandes uppsnärjd i det blå. Det är inget gömställe. Mer en bra rastplats att stanna på, halvvägs hem halvvägs till min dåvarande skola.
Här sitter jag ikväll. Drar mina fingertoppar över det hårt inristade. Känner knotten. Ser två kvällspigga personer göra upp en eld i eldstaden på andra sidan sjön. De är de enda personerna jag sett på min väg till bänken, tänker att antalet runt elden säkert snart kommer ökas i takt med eldens sprakande ljud och nattens kommande mörker. Det är en skön sommarkväll för just sådant.
Den gamla bänken är ett bevis på att saker består. Att jag består. Hit kommer jag återvända en dag. Sätta mig och reflektera över hur livet egentligen kommit att bli. Kolla ut över det förgiftade vattnet och säkert minnas hur ung jag var och hur gammal jag kände mig. Förhoppningsvis kommer jag då ha kommit ikapp och är lika gammal som jag känner mig. Förhoppningsvis har jag en klarare bild över hur framtiden kommer se ut då. Förhoppningsvis kommer jag fnissa lätt åt tonårssorgerna jag nött in där och kanske dra mina fingrar över det hårt inristade hjärtat.